I januari 2020 blev jag antagen till Stureakademin, tankesmedjan Timbros spetsutbildning i politisk ideologi. Under samma period studerade jag medicin vid Uppsala universitet. I media stod att läsa om ett virus som spreds i centrala Kina. Eftersom jag var läkarstudent, tillfrågades jag av mina kurskamrater på Kungsgatan 60 om hur sjukdomen på bästa sätt skulle hanteras. Vid ett tillfälle minns jag att man visade mig en graf över insjuknandet i staden Wuhan. “Det är inte direkt så man hoppar av stolen”, minns jag att jag svarade. Jag var övertygad om att smittan skulle förbli ett lokalt problem, i stil med utbrotten av SARS och MERS, som också hade orsakats av coronavirus. Detta uttalande fick jag naturligtvis äta upp. Ett par månader senare lade Timbro utbildningen på is, eftersom möjligheten för sammankomster hade begränsats av Folkhälsomyndigheten.
Strax därefter tillträdde jag en praktikplats vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Min handledare var en man i 50-årsåldern. Under min första dag visade han mig runt i klinikens lokaler. Liksom många av mina yrkesbröder var han överstimulerad av kaffe och vitt snus, och gick därför mycket snabbt. Jag hade svårt att hålla jämna steg. Snart skulle allt förändras, berättade mannen. Hela verksamheten skulle läggas om till vård av Covid-19. Sedan förklarade han att denna pandemi skulle bli den värsta som världen ditintills hade skådat. När han var färdig vände han sig om och såg mig i ögonen. “Men kom ihåg”, sade han. “Den värsta smittan av alla – är nyliberalismen.”
Att någon är av åsikten att kapitalism är dåligt, är en sak. Men att första gången man träffar en yngre kollega, beskriva en viss politisk övertygelse som en “smitta”, säger något mer än vad man personligen anser om den. Till saken hör att min handledare inte alls var otrevlig. Han var en bra läkare, och under veckorna som följde förstod jag också att han var en ovanligt inkännande person. Att han uttryckte sig så drastiskt, berodde – tror jag – på att han aldrig skulle ha kunnat föreställa sig att jag hyste sympatier för nyliberalismen. Förmodligen betraktade han ideologin som lika självklart felaktig som nazismen. Uttalandet har för mig kommit att symbolisera läkarkårens ibland bisarra fientlighet mot marknadsekonomi.
Det är ingen slump att dessa åsikter är så väl spridda. Sjukvården är i Sverige, liksom i många andra länder, en planekonomi. Detta faktum genomsyrar varje skikt av dess institutionella kultur. Redan under vår utbildning möts vi av åtskilliga exempel på hur man genom storskalig planering har lyckats lösa folkhälsoproblem. Det kan röra sig om till
exempel det allmänna vaccinationsprogrammet eller om mammografiscreening för bröstcancer. Det är naturligtvis sant att dessa åtgärder har haft goda resultat. Men programmen har lyckats trots planekonomin, inte tack vare den. Dessutom har näringslivets inblandning varit mycket större än vad somliga vill göra gällande. Den uppenbara omständigheten – att både vaccin och röntgenapparater tillverkas av vinstdrivande företag – nämns i förbifarten, eller utelämnas helt. Den som i tidiga 20-årsåldern påbörjar sina studier vid läkarprogrammet, får därför intrycket att inget problem är för stort för att lösas genom central planering.
I själva verket leder planekonomin till åtskilliga problem. När produktionen av bröd planeras centralt uppstår brödköer. När sjukvården planeras efter samma principer, uppstår vårdköer. Mycket riktigt, är sjukvården idag ransonerad. Trots detta har kostnaden stigit för varje år, inte bara till följd av vår ökade rikedom, utan som andel av BNP. Från att ha legat kring 5 procent under 70-talet, ligger den idag på strax under 12 procent.
Det är viktigt att förstå att dessa köer kan uppstå också mitt i ett överflöd. I Sovjetunionen producerades under en period över 80 000 par skor per dag. Ändå var människor tvungna att köa i dagar när de hade slitit ut sina stövlar. Det berodde på att de skor som producerades var obekväma. Därför valde man att vänta på sin tur när butikerna erbjöd produkter man verkligen ville ha, varav de flesta var importerade från marknadsekonomier som USA och Västtyskland.
På samma sätt har vissa delar av sjukvården idag extremt långa köer, medan andra har låg efterfrågan och följaktligen god tillgänglighet. Att “sjukvården är underbemannad” är alltså ett alldeles för svepande påstående. Samtidigt sker idag en stor tillströmning till privatfinansierade alternativ, trots att deras kunder redan har betalat för den offentliga vården via skattsedeln.
Dessa enkla insikter – att en betydande del av sjukvårdens problem härrör från faktumet att den drivs som en planekonomi – är märkligt illa ansedda inom läkarkåren. Istället verkar många anse att lösningen är mer pengar och hårdare ransonering. Som ett resultat av detta har vi nu grundat tankesmedjan EPHI:s läkarnätverk. I framtiden hoppas vi kunna verka för en bättre, friare och mera tillgänglig sjukvård för hela Sverige.
Vincent Amble-Naess,
Läkare och ansvarig för läkarnätverket
EPHI:s läkarnätverk kommer att svara på lagrådsremisser, skriva debattartiklar och ordna gemensamma studiebesök.
Är du läkare och intresserad av att vara med i nätverket? Hör av dig till vincent.amble-naess@ephi.se
