Vi pratar om ätstörningar, anorexi och vägen genom vården tillsammans med Signe Bennich. I boken Att försvinna sig – en mor och en dotters berättelse om anorexi, som hon skrivit tillsammans med sin mamma, psykologen Anna Bennich, berättar de om sjukdomen från två perspektiv: den som är sjuk och den som står bredvid.
Läs mer om avsnittet
Sammanfattning
Signe Bennich berättar om hur hennes och mamma Anna Bennichs dagböcker blev boken Att försvinna sig, och om anorexin som hon försökte dölja under tonåren. Hon beskriver hur sjukdomen gav en känsla av kontroll och prestation, men också hur hon blev allt sjukare. Samtalet handlar om trösklarna till specialiserad ätstörningsvård, betydelsen av bemötande och hennes erfarenheter av dagvård, heldygnsvård och Mando-kliniken. Signe berättar att mat och socialt umgänge bidrog till att bryta isolering och svält, och att andra patienter blev viktiga för henne. Hon uppmanar den som kämpar att berätta för någon eller söka vård, även om det känns läskigt.
Om gästen
Signe Bennich har tillsammans med sin mamma, psykologen Anna Bennich, skrivit boken Att försvinna sig – en mor och en dotters berättelse om anorexi. I samtalet berättar Signe om sin sjukdomstid, vården och vägen tillbaka.
Nyckelpunkter
- Signe Bennich berättar att hon och hennes mamma började gå igenom sina dagböcker i samtal efter att Signe blivit frisk; anteckningar från samma stunder gav dem två perspektiv på sjukdomstiden.
- Signe Bennich beskriver att kaloriräkning och återhållsamhet först blev ett eget system för att mäta prestation och känna kontroll, men att hon senare inte kunde kontrollera sjukdomen.
- Signe Bennich säger att avslag på vård kan få en person med ätstörning att känna att hen måste bli sjukare för att tas på allvar; enligt henne är det lidandet, inte kroppens utseende, som spelar roll.
- Signe Bennich säger att hon upplevde ett bättre bemötande när vårdpersonal visade genuint intresse för henne som människa och frågade hur vården kunde fungera för henne.
- Signe Bennich uppmanar den som är sjuk att berätta för någon eller söka vård även om det känns läskigt, och säger att man kan bli redo efter att ha börjat.
Ämnen i avsnittet
Signe Bennichs bok Att försvinna sig och dagböckerna bakom den, Att dölja anorexi och upplevelser av kontroll och prestation, Vårdtrösklar, diagnos och väntetider inom ätstörningsvården, Bemötande och relationen till behandlare, Dagvård, heldygnsvård, Mando-kliniken och behandlingsalternativ, Svält, isolering och gemenskap med andra patienter, Råd till personer med ätstörningar
Vanliga frågor
Hur blev dagböckerna till boken Att försvinna sig?
Signe Bennich berättar att hon och hennes mamma började gå igenom och jämföra sina dagboksanteckningar i samtal efter att Signe blivit frisk. De beslutade sedan att göra en bok av materialet.
Vad säger Signe Bennich om att söka hjälp för en ätstörning?
Hon säger att man inte behöver känna sig redo innan man berättar för någon eller söker vård. Enligt henne kan man bli redo med tiden efter att ha tagit steget.
Vad beskriver Signe Bennich som viktigt i bemötandet från vårdpersonal?
Hon säger att hjälpsamma vårdpersoner visade att de brydde sig om henne som människa och hade en helhetssyn, snarare än att bara fokusera på att hon skulle följa instruktioner.
Relaterat: Prevention och longevity